Stadsbyggande handlar inte om fasader

Georges-Eugène Haussmann, prefekt och energisk statstjänsteman, kom under andra halvan av 1800-talet tillsammans med Napoleon III att betyda oerhört mycket för omdaningen av Paris till dagens moderna stad, och därmed för den internationella stadsbyggnadskonsten. Under denna period kom de att omformulera stadens fundamenta och Paris blev, såväl ovan som under mark, en ny, vacker och välfungerande stad. Huvudsyftet var att skapa en sund och hälsosam stad där olika knutpunkter byggdes samman i form av vackra trädplanterade avenyer och boulevarder. Framkomlighet och moderna tekniska system under mark bidrog också till det nya Paris som ersatte den osunda och farliga gamla medeltida staden.

Att bygga bra, vackra och välfungerande städer är en synnerligen viktig uppgift då mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Åsikterna om hur man ska göra är många och varierande, och förutsättningarna när det gäller att bygga stad är också olika när det kommer till så viktiga variabler som exempelvis klimat och kultur. Självfallet varierar de politiska och socioekonomiska förutsättningarna i olika länder och styr därmed stadsbyggandet.

Vi kan inte föra över allt från Paris på 1800-talet till idag. Många krav och förutsättningar har kommit till och fortsätter att adderas på den digra lista som bygger stad. Och en så kraftig ”top-down”-omvandling av en stad som under den tiden i Paris är inte möjlig i ett demokratiskt samhälle som vårt. Men man kan ändå peka ut ett antal fysiska, planeringsbara faktorer som bygger en bra stad i de flesta kontexter, de faktorer som vi som arkitekter och planerare kan påverka med betoning på stadsbyggandet, inte på enskilda hus i sig. Det handlar inte om stil och fasader utan om det tredimensionella stadsbyggandet.

Städer är trögrörliga och ska så vara i en i övrigt allt snabbare förändringstakt i samhället. De är vårt kollektiva minne och därmed utomordentligt viktiga för människan och det sammanhang vi lever i. Att Paris mer än någon annan stad är kopplat till det mänskliga livet, beror mycket på den fysiska struktur som Haussmann och Napoleon III lade grunden till mellan1853 och 1870. Paris med de grundpelare staden står på, kan förmodligen ses som det goda, kanske bästa exemplet.

Paris symboliserar, kanske mer än någon annan stad, drömmen om det goda livet, om mänskligheten och de upplysta medborgarna. I mycket liknar Paris flera andra städer i Europa, men det som skiljer ut Paris är hur mycket folk som är i rörelse överallt, det är den jämnt spridda intensiteten, närheten, skalan och mångfalden som är unik och skapar det stadsliv som människor uppskattar. Haussmann och Napoleon kom att påverka Paris ända fram till första världskriget även om de formellt avgick från sina ämbeten 1870.

Efter kriget kom västvärldens städer där husen, gatorna och torgen tidigare hängde samman, att lösas upp. Stad blev hus och funktion och mycket gick förlorat i den omställning som i grunden och i början hade goda avsikter om social jämlikhet, ljus och luft. Gatorna försvann och blev vägar, skillnaden mellan offentligt och privat suddades ut och befolkningstätheten blev för låg. Under modernismen blev det nya alltid bättre än det existerande inom stadsbyggnadskonsten, men tyvärr många gånger inte så hållbart. Som framgår av min bok ”Koden för en bra stad” är Haussmanns Paris ett utomordentligt gott exempel på stadsbyggande som just har visat sig vara långsiktigt och beständigt.

P.S. Jag återkommer med bloggar där jag diskuterar vad som bygger bra stad.

P.S. Lyssna på P1 Kultur för mer om Paris och stadsplanering, där jag och Arkitekturs chefredaktör Malin Zimm intervjuas.