Stadsplanera genom att lära av goda exempel

Självklart vet också ”vanliga” människor vad de anser vara en bra stad – många gånger kanske bättre även om de inte kan sätta ord på det. Men de städer de gillar, där bor de oftast och jobbar i, eller besöker för att uppleva något annorlunda och bra. Det handlar om saker som blandning och social mångfald, om ”levande bottenvåningar” med många butiker och andra servicefunktioner, om gångvänlighet och mänsklig skala, om hållbarhet och beständighet, om relativt hög befolkningstäthet och bebyggelsetäthet men också om parker och allmänna platser. Vissa föredrar höga skyskrapor, vissa vill ha ett nytt Venedig, några drömmer om ett futuristiskt Utopia – ett paradis. Visst vill man som besökare se de stora byggnaderna, monumenten, museerna och Eiffeltornet, men när man väl sett dem så är det något annat som drar.

Många teoretiskt framtänkta experiment med städer under 1900-talet har lett oss fel. Det börjar bli dags att noggrant studera de goda existerande exemplen på städer. Och då menar jag inte snabba, ytliga studieresor till olika städer. Paris är för mig en stad som med sin blandning av långa breda boulevarder och gator med oregelbundna kvarter och ibland små medeltida gyttriga delkvarter i Montmartre och Belleville eller i vissa delar av Latin-kvarteren på vänstra sidan floden Seine (rive gauche). Tillsammans bildas en intrikat levande stadsväv.

Denna täta oregelbundna stadsväv ger förutsättningar för en jämnt spridd  intensitet som få andra städer matchar. Det är tätt mellan korsningarna, kvarteren är normalt små och polygonformade, vilket leder till många mötespunkter och korta avstånd till caféer, butiker och metrostationer. Trots arkitekturens relativt enhetliga ljusa elegans upplever man inte staden som enformig. Trottoarerna med sina bottenvåningarna fulla av olika affärer, restauranger och bagerier ger en mångfald och ett liv som är så viktigt i allt vårt stadsbyggande.

Och skalan är mänsklig med sina fem- till sexvåningshus med åtföljande proportioner i gaturummen. Det finns en självklar tydlighet i gatan som offentligt, publikt rum och de privata, skyddade gårdarna bakom. Paris har också som få städer förstått värdet av att plantera träd på de ovanligt breda trottoarerna. När man kommer hem till Stockholm är man uppfylld av detta.

Så åk ut i världen och kanske framför allt till Paris, med skissblock, kamera och något att mäta med. Gör era anteckningar och försök att förstå vad som verkligen bygger stad.

Robert Lavelid, oberoende arkitekt SAR/MSA