Låt 2020-talet bli en fossilfri färd mot ett gott samhälle

Det nya decenniet är fyllt av stora utmaningar men därmed också av möjligheter. I den gemensamma bilkö vi som samhälle nu sitter i är klimatkrisen den utan tvekan största olycksrisken. EU har utlyst planetärt nödläge, Australien brinner och vi befinner i den sjätte artmassutrotningen i jordens historia. Incitamenten för att bygga smartare, på riktigt hållbara byggnader och samhällen har aldrig tidigare varit starkare.

Det finns anledning att se hoppfullt på 2020 och det kommande decenniet. Det kan bli tidpunkten då vi gjorde verklighet av alla de färdplaner, strategier, forskningsresultat och förstudier som finansierats, producerats och diskuterats med utgångspunkt i Agenda 2030 och andra välgrundade dokument. Det är bokstavligen nu eller aldrig som det är dags att dra slutsatser och börja skala upp prototypandet, testbäddarna och labben och göra verklig skillnad av lärdomarna. Om 2010-talet varit sökandet efter lösningar så måste 2020-talet bli den hållbara handlingskraftens tidevarv. Jag hoppas att vi kommer kunna flytta in i husen som byggts av trä och grön betong, som värmts av 100 procent förnybar energi och som tvingar oss till smart hushållning av färsk vatten.

En annan stockning som måste lösas för att vi ska kunna köra vidare är bostadsbristen. Under 2010-talet rörde vi oss i en snårig terräng av välvilliga förslag på lösningar; förändrade hyressättningsmodeller och skatte- och räntesatser; förenkling av byggregler; markprisernas inverkan; utopiska drömmar om flyttkedjor och verkligt alternativa boendeformer. Det ska skruvas, lappas och lagas på ett uppenbart trasigt bostadspolitiskt system. Och medan vi, mig själv inräknad, skriver och debatterar, förändras Sverige – bostadsbristen hos de mest utsatta grupper i samhället fortsätter att öka tillsammans med segregationen och samhällsklyftorna. Den enda som inte tutat särskilt mycket i frågan är regeringen. Det känns utopiskt men jag hoppas ändå att vi 2020 får se en plan för hur kapitaliseringen av bostadsmarknaden ska bromsas och att regeringen gasar igång en omfattande social bostadspolitik anpassad för detta århundrades förutsättningar.

Ett alternativ till att sitta fast i en bilkö är att öppna bildörren och kliva ut. Och då tänker jag inte på ett Breaking Down-moment utan på att stillasittandet gör oss sjuka. Vi behöver lägga in en högre växel och bygga livsmiljöer som uppmuntrar till rörelse oavsett ålder. Varningsljusen blinkar för de samhällskostnader som riskerar att följa den ohälsa som vi bygger in i våra täta städer. Detta är en gigantisk utmaning för alla som ritar, planerar och bygger stad. 2020 vill jag se en gräddfil för projektering av urbana bad och grönområden – som aktiveras för rörelse, kreativ lek och gemenskap – liksom körförbud för byggandet av förskolor i bottenvåningar på höga flerfamiljshus.

Ut över det ser jag fram emot att uppleva Hashim Sarkis utställning på årets Venedigbiennal i arkitektur. Temat How will we live together? definierar han på följande vis:

“We need a new spatial contract. In the context of widening political divides and growing economic inequalities, we call on architects to imagine spaces in which we can generously live together: together as new households looking for more diverse and dignified spaces for inhabitation; together as emerging communities that demand equity, inclusion and spatial identity; together across political borders to imagine new geographies of association; and together as a planet facing crises that require global action for us to continue living at all.”

Med förhoppning om ett gott nytt decennium där vi tillsammans, med gemensamma krafter, lyckas röra oss fossilfritt framåt som samhälle.

Veronica Hejdelind är chef för Arwidssonstiftelsen