Ny verklighet gör vändning osannolik

Det är dags att ta alla slentriansägningar om ”när det vänder” från allsköns tyckare och psuedoanalytiker med en betydligt större nypa salt. Att grisar inte kan flyga ser vi på dem. När det handlar om mer komplexa sammanhang är det ofta svårare att tydligt se vad som stämmer och inte.

Men för varje dag som går framstår en vändning, tillbaka till något som liknar det branschen upplevde under nära nog ett decennium innan kraschen, ungefär lika sannolikt som att grisar ska börja flyga.

Frågan är inte längre när det vänder. Frågan är om det över huvud taget kan vända. Och inte minst när och hur den vändningen i sådana fall skulle kunna komma till stånd.

Som räntor och inflation ser ut att utvecklas framåt så kommer man möjligen kunna börja bygga bostäder bara aaaaaaningen billigare igen. Möjligen. För det finns fortfarande en massa kostnadsparametrar som ligger allt för högt, sjunker för långsamt eller fortsätter att krypa uppåt.

Även om man framöver kan komma undan med lite lägre kostnader så kommer det sällan vara tillräckligt för att folk ska ha råd att betala vad det kostar att köpa och hyra. Och att de som bygger och förvaltar samtidigt ska kunna nå sina avkastningskrav.

En av de senaste i raden av makrofaktorer som pekar på fortsatt dystra utsikter för bostadsarkitekter handlar om befolkningstillväxten i landet.

Boverkets gamla prognos, baserad på SCB:s tidigare befolkningsframskrivning, var att det behövdes 67 000 bostäder per år. Det var nog en och annan arkitekt som satte frukostkaffet i vrångstrupen när myndigheter, banker och andra bedömare runt midsommar hastigt och lustigt skruvade ner sina prognoser till cirkus 30 000 bostäder per år fram till 2030.

Den nätta minskningen på dryga 55 procent väger in både ett lägre barnafödande och en kraftigt minskad invandring. Om inte saker förändras drastiskt de närmaste åren så är det knappast heller rimligt att anta att den kurvan vänder dramatiskt uppåt efter 2030.

Av alla kalla duschar för bostadsarkitekter de senaste åren så framstår den här för mig som en av de allra kyligaste. Siffrorna för byggstarterna under de två första kvartalen 2024 visar nämligen att vi nu ligger ganska exakt i nivå med den nya prognosen.

Enligt de mest kvalificerade bedömarna på myndigheter och banker så befinner vi oss alltså redan på toppen. Med dagens takt möter vi 100 procent av behovet. Vi ska helt enkelt inte högre de kommande fem, sex åren.

Och inte är det nog med det. I pressmeddelandena från i midsomras konstaterades också kallt att det, baserat på hushållens faktiska köpkraft, nu i stort sett råder balans mellan efterfrågan och utbud för alla boendeformer i Sverige som helhet. Inklusive de tre storstadsregionerna.

För dem av oss som verkar i en bransch vars nuvarande affärsmodell mer än något annat bygger på den goda förtjänst man kan göra på nyproduktion av bostäder så borde det oroa. Den verklighet för branschen som många hoppas att vi ska kunna komma tillbaka till ”när det vänder” finns helt enkelt inte längre.

De som gång efter annan fortsätter att torgföra taskigt underbyggda uttalanden om en stundande vändning måste ställas till svars. Det finns svårsmälta slutsatser att ta till sig här för den som granskar torra fakta och dystra prognoser.

Grisar flyger inte och fastighetsbranschen kommer självfallet inte att producera bostäder som inte har några köpare eller hyresgäster. Allt pekar på att väntan på vändningen är en väntan på Godot. Den som hävdar motsatser blir svaret skyldig.

Jesper Lövkvist