Tala klarspråk om samtida stilar

För en tid sedan sögs jag för första gången på länge ner i det bottenlösa nattsvarta hål som är debatten om ”klassisk” vs ”modern” arkitektur. Jag vet inte vad det var för självskadebeteende som fick mig att klicka på länken Lyssna på göteborgarna – bygg klassisk arkitektur, som förde mig till GP:s ledarsida. Föga förvånande var det som väntade en känsla av tidsresa ett drygt decennium tillbaka i tiden.

Det blev ett snabbt konstaterande av att det fortfarande är fritt fram att föra en debatt baserad på pseudofilosofiska tankar och poröst tyckande, serverat som granithårda fakta. Det finns något beklämmande i att positionerna inte har flyttats fram en millimeter de senaste tio åren.

Anslaget är fortsatt ofta salvelsefullt, oavsett vilket läger som är avsändare. Inte sällan med domedagsmässiga övertoner om å ena sidan politikers tyckande om arkitektur och å andra sidan arkitekternas hållning till den förmenta uttolkningen av folkviljan.

Arkitektkårens skräck för allt som kallas ”stil” i debatten är rent löjeväckande.  Man fortsätter låtsas som att man vill vara frikopplad från begreppet, vilket helt enkelt inte stämmer.

Till övervägande del tycker arkitektkåren att ”klassiskt”, i alla fall när det har något med nyproduktion att göra, är vulgo. Och ännu värre, banalt. Men det sitter i de allra flesta fall långt inne att medge.

Frågan är var den uppfattningen kommer ifrån. 2024 verkar det fortfarande finnas en känsla bland arkitekter att det man levererar är kontemporärt eller till och med framåtblickande ur konstnärligt perspektiv. I fallet med de flesta projekt är sanningen oftare att slutresultatet får sin prägel av strävan efter produktionsoptimering snarare än konstnärligt skapande.

Debattens båda läger driver en linje som varken är konsekvent eller intellektuellt hederlig. Populisternas kramande av ”klassisk stil” till varje pris är minst lika tramsigt. Magra och taskigt formulerade väljarenkäter blir ett rättesnöre för alltmer ängsliga politiker.

Vad dagens arkitekter i hög utsträckning gör, men sällan vill kännas vid, är att producera pastischer av ”inte så gammal tid”. Andefattiga och till förväxling lika projekt där huvuduppgiften handlar om lyhördhet för byggherrens produktionsmanualer. Yteffektivitet och byggkostnad är ledstjärnorna, snarare än skönhet och beständighet. Det är såklart en bitter sanning att hacka i sig.

Men problemet med dagens pastischarkitektur är inte att den är pastischer. Det är att den i princip rakt igenom är dåliga pastischer. Vare sig det handlar om pastischer av klassisk eller modern arkitektur.

I den här soppan finns det konstigt nog fortfarande grundläggande svar att utkräva.

När arkitektkåren anför trötta sägningar om att arkitekturen måste spegla sin samtid så bör man rimligen också kunna ge raka besked om vilka värden det tillför på längre sikt. Vilka unika uttryck vill man slå vakt om i dagens arkitektur? Vilken typ av arkitektur talar man om? Är det de undantagsvis påkostade prestigeprojekten eller är det bostadsarkitekturen? Det är hög tid att steppa upp och tala klarspråk.

Det är fortfarande ett kompakt mysterium var ”klassisk” arkitektur börjar och slutar. Och när man alltför ivrigt försöker springa ”klassiskt”-populisterna i famnen hamnar man snart i problem.

På GP:s ledarsida står att ”Det finns en stark preferens hos allmänheten för klassisk arkitektur. Exakt vad det betyder kommer inte gå att nagla ned exakt, men det gör inte preferensen mindre intressant för det.”

Jo, det är faktiskt precis vad det gör. Av det enkla skälet att preferensen är oklar. Att förespråka något som man inte kan svara på vad det är, är märkligt.

Att fråga folk om de vill ha något som saknar en tydlig definition, och när de svarar ja säga att man avser att ge dem det. Hur är det tänkt att fungera?

Argumentationen från ”klassisk stil”-lägret överskuggar kvalitetsfrågan. ”Klassiskt” är i grunden något bra. Om den råkar vara av hög kvalitet eller inte blir av underordnad betydelse.

Där får argumentationen övertoner av ideologi som känns unken. Inte för att hus i klassisk stil inte skulle kunna vara vackra, funktionella och hållbara. Utan för att vi har ett rättesnöre som redan på ritbordet kommer att exkludera en hel massa andra intressanta alternativ. Och det alternativet behöver inte alltid vara dagens massproducerade ”modernistiska lådor”.

Det vore klädsamt om någon från respektive läger kunde skifta fokus mot väsentligheterna. Att på bred front skapa förutsättningar för högkvalitativ arkitektur handlar inte om att ta ställning för en stil eller stilar framför andra, vilket ju är vad också arkitektkåren gjort genom sitt agerande i debatten och sitt dagliga värv. Även om man gärna vill påstå något annat.

Slaget står någon helt annanstans – i hur vi som samhälle kollektivt ser på långsiktigheten i de investeringar som lägger grunden för samhällsbyggandet. I ett tidevarv av hållbarhetstänkande är det märkligt att inte tala mer om beständighet och skönhet. Att sträcka ut perspektiven skulle per automatik skapa ett större fokus på de frågorna.

Det i sin tur borde kunna landa oss i en sakligare diskussion om vår modell för stadsbyggande, inte minst ansvarsfördelningen mellan de inblandade aktörerna. Hela vägen från framtida brukare till kommun.

En självklar del i en sådan diskussion handlar om att gemene pensionssparare bör ställa krav på hur fastighetsfonderna använder deras besparingar som bränsle, för att göda en bransch som tillåts underleverera när det gäller olika aspekter av kvalitet – inklusive gestaltning. Allt annat blir att fortsätta skjuta på pianisten när pianot förblir ostämt.

Jesper Lövkvist