Ge reptilhjärnan det utrymme den förtjänar

Det är förvånansvärt lätt att känna sig hotad, och på många olika sätt. Chefen såg inte så glad ut under mötet, kunden har inte återkommit på en vecka, man blev inte tillfrågad att ingå i ett team, eller så har man blivit ersatt. En ny kund kommer på möte, återigen har man inte hunnit med tidrapporten och faktureringen, eller, som jag nyligen, har blivit ifrågasatt.

Vad gör man? Vissa brukar hålla i och härda ut, vissa brukar tänka i djupgående spiralmönster. Våra hjärnor verkar vara programmerade för att läsa hot överallt och undvika det med sina välkända lösningar – fly, slåss, frysa… Hos oss blir det till rigida banor som vi följer under våra liv.

För mig var det ironiskt att vi reagerar på hot genom att bli rigida, eftersom det jag blev ifrågasatt för gällde just en teori om hjärnans rigiditet, i svar på hot i byggda miljöer. Och det gjorde att jag började tänka…

Finns det en lösning på det hot som kommer med ett ifrågasättande? Hur gör vi för att inte fastna i en ond spiral eller trycka undan det vi känner? För att inte fly, slåss eller frysa? Vi kan till exempel göra så här:

1. Vi erkänner känslan – skam, rädsla. Där sitter den: i ansiktet, halsen, bröstkorgen. Själva rädslan och skammen och rädslan och skammen att vi känner som vi gör. 

2. Vi utforskar känslan. Vad gör den? Hos mig kommer den från andra gånger jag har blivit ifrågasatt. Vad vill denna känsla och dessa tankar? De vill varna mig att det finns ett hot. Men finns det ett hot? 

3. Vi kollar fakta. Nej, det finns inget hot. Vi accepterar och tackar känslan och tankarna för vad de hade att säga. Om det vore hot hade de varit mycket användbara! Stort tack… och hejdå. I det fallet var det inte något hot, bara en fundering som personen hade. Det låter lätt… men varför i så fall fastnar våra hjärnor så lätt i automatiska reaktioner?

Vi tänker i banor och vi är programmerade att göra det. 

Någon varm helg under sommaren gav jag mina barn en sekatör – gissa vad som hände? Många plantor försvann i trädgården. Varför? Ett verktyg blir lätt till en del av oss själva – en förlängning av kropp och sinne. Vi börjar tänka med det. 

Vad händer när vi har köpt en ny bil? Den blir också som en ny kroppsdel till oss – den representerar oss och våra egon. Bilen ger oss möjlighet till att göra saker på ett visst sätt: Vi vill att allt ska vara drive-in, att vägarna ska vara breda, att trafikljus ska försvinna… Vi tänker automatiskt och inom en bana. 

I projekten tänker vi ofta automatiskt på vad som går att rita med programmet vi använder, vad som går att göra med kalkylen kunden fick ihop. Vi lär oss också nya banor – projekten brukar vara upplagda si och vi brukar tänka och göra så, för att få helheten att funka smidigt. Snabbt, snabbt… kunden väntar.

I rumsliga upplevelser reagerar vi på olika hot som inte alls är hotfulla för oss längre, för de banorna byggdes för så många år sedan. 

Våra hjärnor mår inte bra i utrymmen med för mycket komplexitet, där vi inte enkelt hittar skydd, där vi inte har utsikt, där vi inte kan identifiera tydliga vägar ut, där det inte finns något intressant – även om det inte hotar oss direkt. Varför annars är det så fruktansvärt med ”the white room torture”, där fångarna blir galna bara genom att sitta i ett vitt rum? Vad är det för fel med vita rum? Kan man inte bara bortse ifrån upplevelsen och tänka på annat?

Tänk vad svårt det är att sluta tänka utifrån en sekatör när du håller en i handen, hur svårt det är att bryta riktning i projektet när du vet hur man gör enklast. Det är ibland helt omöjligt att bryta några av reptilhjärnans banor.  Som i det vita tortyrrummet.

Du kan träna på det, till exempel så som i de tre stegen här ovan. Fast du måste under en lång tid medvetet kämpa och samtidigt bli medveten om vad man står för, jobba med sin kärna. (Jag är ingen mästare på det heller!)

Vi kan motverka och ifrågasätta den primitiva reptilhjärnan med vår logiska hjärna och på det sättet bryta gamla banor, lära oss nya mer ”konstruktiva” banor, eller lära hjärnan att svara bara på riktiga hot i stället. I vissa fall går det. Det är bevisat att man kan ändra hur man tänker, även när man blir äldre. Man kan jobba aktivt med att koda in trygghet och positiva känslor som respons till de undermedvetet hotfulla utrymmena. Lära hjärnan på nytt. 

Den som är mest berömd för att ha beskrivit det här fenomenet heter Viktor Frankl. Han överlevde två nazistiska koncentrationsläger och beskrev upplevelsen, liksom hans sätt att överleva i boken ”Livet måste ha mening”. Många använder boken inom psykologin som ett exempel på hur man kan vinna över svårigheter genom att vara emotionellt agil. Frankl formulerade essensen av emotionell smidighet i en mening: ”Mellan stimulans och respons finns det ett utrymme. I det utrymmet ligger vår förmåga att välja vårt svar. I vårt svar ligger vår tillväxt och vår frihet.”

Även om vi är anpassningsbara, ska vi inte bygga hotfullt… tycker jag.

Både i liv och arkitektur kan vi skydda hjärnan från att uppleva hotet som den primitiva hjärnan upplever. Det finns arkitektoniska lösningar och uttryck som gör att våra hjärnor reagerar med hot, även om hotet inte finns. 

Tänk om någon sa till dig: ”Nu ska du sitta och jobba med ryggen mot huvudentrén. Även om du upplever det som hotfullt så är det i verkligheten inte hotfullt. Du klarar det. Tänk logiskt”. Hade det verkligen hjälpt dig att bekämpa den obehagliga känslan och spänningen i kroppen?

Både rigiditet och anpassning har en funktion. Tack vare rigida banor skapar vi optimeringar, både i liv och projekt. Våra kunder kan säkra en viss kvalitet. Vi sparar hjärnans viktiga energi för att vi slutar tänka på det vi inte behöver tänka på längre. Genom att förstå våra rigida, primitiva hjärnor och de inkodade hot som de svarar mot kan vi direkt förbättra våra miljöer för att människor ska må bra. 

Tack vare anpassningsförmågan och vår förståelse av den när vi ritar, kan vi skapa ännu bättre liv, lära oss att tänka logiskt, utvecklas som människor, vara i nuet och vara agila. På det sättet granskar vi vårt ”just go with the flow” som ibland kan leda oss så långt som till socialt oacceptabla beteenden eller dåliga val i livet, på jobbet, i politiska val.

Får välmående plats på riktigt när vi omfamnar att det är okej att vi alla är olika – vissa mer rigida, vissa mer anpassningsbara, alla med deras egna positiva och negativa känslor? Och att vi alla har de två sidorna i oss? På arkitektkontor, i projekten, i samhället? 

Det vi och våra hjärnor upplever är okej, även om någon har lärt oss eller sagt annorlunda. Ibland går det att kontrollera – och vi behöver göra det för att det vi känner inte stämmar med verkligheten. Ibland bär istället känslan på en realitet.

Kan reptilhjärnan få så mycket utrymme som vi själva tycker den ska ta – både i liv och i våra reaktioner på byggda miljöer?

Arkitekt SIR/SAR/MSA Lukasz Krupinski