Närvaro stärker arkitekturen

Att ägna mig åt arkitektur som har fokus på välbefinnande och att främja hälsa är ibland ganska frustrerande. Även om jag känner till de drivkrafter som skapar positiva upplevelser i den byggda miljön, om orsakerna till och botemedlen mot stress, är det fortfarande något jag saknar: Den sista pusselbiten, som ingenting fungerar utan – att vara närvarande.

Mindfulness-guider säger ”var i nuet”, ”andetag är din port till närvaro”, ”upplev utan att värdera”, ”låt tankarna sväva som moln”. Men det är svårt!

Jag har många gånger i livet förklarat att närvaron inte var så viktig. Inte i jämförelse med att oavbrutet minnas, planera och stressa, även om jag visst var positivt påverkad av alla stunder utan mobil, planer, minnen och stress – under vandring i fjällen eller vid riktigt närvarande stunder hemma med barnen.

Jag skulle fortfarande kunna förminska vikten av närvaro, om jag inte hade läst en bok som heter ”Skärmhjärnan”, skriven av den svenska psykiatern Anders Hansen. Han förklarar där mekanismerna bakom vårt beroende av mobiltelefoner och sociala medier. Bland annat, skriver Hansen, påverkar skärmar oss negativt genom att ge oss ständiga dopaminkickar. Det gör att vår uppmärksamhet förflyttas från verkligheten omkring oss och gör det digitala innehållet mycket intressantare än verkligheten.

Skärmarna får oss också att göra många saker samtidigt, och sociala medier ser till att vi ständigt jämför oss med andra, vilket våra hjärnor mår riktigt dåligt av. Vi mår sämre, och blir ännu mindre närvarande.

Närvaro, definierad som full medvetenhet och engagemang i nuet, är alltmer frånvarande i det moderna livet. Överstimulering från skärmar, multitasking och beroende av virtuella kickar drar individer bort från närvarotillståndet.

En annan pusselbit i de här reflektionerna är rekommendationer utifrån aktuell hjärnforskning av Zakaria Djebbara, biträdande professor vid universitetet i Aalborg, som utforskar den byggda miljöns påverkan på kognitiva processer. Hans rekommendationer inkluderar forskning om thalamus roll. Neurovetenskapen framhäver den laterala thalamus som en kritisk del av hjärnan för att integrera multisensorisk input och styra naturliga beteenden. Denna del bearbetar stimuli som ljus, ljud och beröring – element som direkt påverkas av arkitektonisk design.

Det väcker flera frågor i mig. Kan thalamus integrera stimuli på ett bra sätt, om vi inte får stimuli från den fysiska världen, när vi är frånvarande och inte i nuet – till exempel i mobilen? Hur formas våra beteenden om vi inte har kontakt med de stimuli som kommer från den fysiska världen? Har arkitektur, som kan vara med om att forma sensoriska upplevelser, potentialen att återställa närvaro? Att bidra till att våra hjärnor processar och integrerar sinnesintrycken på ett korrekt sätt?

Thalamus integrerar olika inputs för att skapa sammanhängande representationer av omgivningen. Till exempel bearbetar hjärnregionen ljud, toner eller vokaliseringar, upptäcker ljusförändringar och reagerar på taktila signaler som beröring eller på smärta.

Man skulle kunna tro att vi i överstimuleringens era enbart borde ordna och förenkla. Minska antal stimuli, dämpa buller, förenkla komplexiteten. Men det kan också vara tvärtom. Vissa moderna byggnader illustrerar hur förenklad arkitektur kan hindra närvaro.

Monotona designlösningar begränsar sensorisk variation och minskar möjligheterna för hjärnan att lära sig om viktiga stimuli. Flera studier med ögonrörelseteknik visar att denna typ av arkitektur helt enkelt ignoreras av människor och inte ger betydelsefulla miljömässiga signaler.

Arkitektur påverkar sensorisk bearbetning genom att forma de stimuli som finns i en miljö. Naturligt ljus reglerar funktioner i kroppscellerna. Växter, vatten och andra element från naturen engagerar flera sinnen. Mänskliga ansikten och beteenden lär oss om känslor och ökar vår empati, genomarbetade detaljer väcker intresse, formrikedom som bildar sammanhängande helhet gör att vi upplever harmoni. Sensoriskt rika miljöer utvecklar våra hjärnor och hämmar demens.

En annan aspekt är hur vi bygger anknytning till platser. Ju mer platsen bjuder oss till närvaro och försörjer oss med positiva stimuli, desto starkare bildar vi anknytning, och närvarar. 

Förutom arkitektur som inte stödjer närvaro, hur skulle arkitektur skapad av frånvarande arkitekter och fastighetsutvecklare vara? Som skapades av dem som är beroende av snabba dopaminkickar inspirerade av sociala medier – som lever i konstant jämförelse? Den ger sannolikt snabba kickar snarare än långsiktigt verkligt värde – det föds i den process som drivs av en medveten och närvarande arkitekt.

För några veckor sedan besökte jag ett nybyggt bostadshus och kan fortfarande inte skaka av mig känslan av hur dåligt det var. Billiga, ohållbara material, slarvigt utförda detaljer, dåligt dagsljus på flera ställen, trånga utrymmen, vita, ointressanta ytor. Ett tydligt exempel på en arkitektur driven av ekonomisk vinst utan fokus på upplevelsen.

Faktorer som brist på dagsljus, låg takhöjd, brist på grönska, minskad variation och möjligheter till positiva upplevelser och återhämtning har negativ påverkan på hälsan. De bjuder inte till rika interaktioner, vi bildar ingen anknytning med dem och blir emotionellt frånkopplade när vi vistas i dem. Det ökar bland annat stress, utbrändhet, depression och hämmar närvaro.

Hanteringen är en kostnad för hela samhället. Som samhälle samarbetar vi, byter tjänster, skapar vårt framtida liv. Men när någon part inte riktigt närvarar i det gemensamma värdeskapande, lider alla.

Arkitektur har en enorm makt att påverka välbefinnande, och till exempel öka närvaron. Det finns byggnader och miljöer som gör att jag glömmer skärmen, som gör att jag uppmärksammar och upplever verkligheten här och nu, eller att jag har lättare att interagera med andra.

Men arkitekturen måste gå bortom ytliga estetiska eller kostnadsdrivna kompromisser för att möta djupare behov i samhället, och för att bli motgift till skärmen som så kraftfullt påverkar vår uppmärksamhet. Genom att förstå hur design interagerar med mekanismer i hjärnan kan arkitekter argumentera för att skapa miljöer som återställer balansen mellan kropp och själ – och främjar ett mer harmoniskt liv för individer och samhällen.

Genom dessa mekanismer kan arkitekter, fastighetsutvecklare och deras kunder förstå att en universell sanning inte är flummig – att det som händer här och nu är det viktigaste vi har.

Lukasz Krupinski