Hög tid att värna landskapsvärdena

Landskapets värden är uppmärksammade i den europeiska landskapskonventionen. De har stor betydelse för attraktivitet, friluftsliv, turism, val av plats att bosätta sig på och etablera verksamheter, liksom för vår förståelse för landskapets förutsättningar och historia.

Landskapet berör alla och har stor betydelse för vårt välbefinnande. Det har också stora ekonomiska värden. Men hur hanterar vi landskapets värden och vem värnar dem?

Sverige skrev på den europeiska landskapskonventionen år 2001, ratificerade först år 2011, men gjorde inga ändringar i lagstiftningen för att implementera konventionen. Man gav heller inget uppdrag till någon myndighet att genomföra konventionen, men Riksantikvarieämbetet fick ett samordningsansvar. I jämförelse med många andra länder i Europa är den svenska lagstiftningen och tillämpningen av konventionen bristfällig. Landskapsvärdena får inte alls den uppmärksamhet de borde för att skapa en hållbar utveckling.

Enligt landskapskonventionen är landskap ”ett område sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer.”

Landskapet är en gemensam tillgång och ett gemensamt ansvar. Det påverkar vårt välbefinnande, skapar attraktionskraft för besöksnäring, ger förståelse för vår historia och landskapets utveckling, är livsmiljö för en biologisk mångfald och utgör en förutsättning för de areella näringarna. Hur landskapet ser ut har stor betydelse för ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Vilka redskap har vi då för att tillvarata landskapets värden?

Landskapets övergripande värden har länge främst bevakats av natur- och kulturmiljövården. 1900-talets natur- och kulturmiljövård byggde mycket på natur- och kulturgeografi med särskilt värdefulla, representativa och unika landskapsformer, bebyggelsemiljöer och naturmiljöer.

Under 1970-talets arbete med fysisk riksplanering utformades riksintressen för bevarandevärden som naturvård, kulturmiljövård och friluftsliv. Där fick landskapsvärdena stort genomslag vid urvalet.

I naturvårdslagen fanns en särskild skyddsform i form av landskapsbildsskydd. Detta togs bort i den nya miljöbalken 1997, men äldre förordnanden fick finnas kvar.

Efter att landskapsbildsskydd försvann som instrument för bevarande av landskapsvärden är det främst skyddade naturområden, tillsammans med riksintressen för naturvård, kulturmiljövård, friluftsliv och kustzon, liksom de särskilt utpekade områdena i Miljöbalkens fjärde kapitel, som ger möjlighet att reglera landskapets påverkan vid förändrad mark- och vattenanvändning.

Men naturvårdens representanter, som under 1900-talet var de som främst värnade om landskapsvärdena genom naturvårdslagens (nuvarande miljöbalkens) instrument, verkar ha glömt bort dem. En viktig anledning till denna utveckling är att naturvården under de senaste 25 åren nästan helt har kommit att fokusera på biologisk mångfald.

Det är lovvärt men har ändrat fokus för det strategiska arbetet och även kompetens hos ansvariga tjänstemän och konsulter. Riksintressena för naturvård, som bygger på både landskapsvärden och biologiska värden, har bristfälliga beskrivningar när det gäller landskapsvärden. Tolkningarna vid bygglov och detaljplaner samt större infrastrukturprojekt inom riksintresseområden för naturvård blir därför svåra.

Med vindkraftens utbyggnad och allt fler etableringar av stora solcellsparker är landskapsfrågorna högaktuella. Sveriges Arkitekters medlemmar, som arbetar som arkitekter, landskapsarkitekter och fysiska planerare, har en särskild kompetens att bedöma ingrepp i landskapet ur ett estetiskt och funktionellt perspektiv.

Men för att kunna göra bra avvägningar behövs bra underlag, i form av beskrivningar och bedömningar på både lokal, regional och nationell nivå. Här har länsstyrelserna ett särskilt ansvar för att ta fram bra värdebeskrivningar av riksintressena för naturvård. Och när Naturvårdsverket och många av dess tjänstemän har övergett värnandet av landskapsvärden måste Boverket, Riksantikvarieämbetet samt Sveriges Arkitekter och planerare ta på sig ett större ansvar för att tillvarata landskapsvärdena.

I den kommunala planeringen behöver landskapsanalyser bli lika vanliga som naturvärdesanalyser för biologisk mångfald (Naturvärdesinventering, NVI, enligt svensk standard). Inspiration kan också hämtas från Trafikverkets metodik Integrerad landskapskaraktärsanalys (ILKA). Den ger ett bra redskap för att bedöma landskapsvärden och dess känslighet men också dess potential.

Vi behöver åter bygga upp ett värn av landskapets värden. Staten har ett särskilt ansvar, men alla vi som jobbar med frågan bör lägga kraft på detta. Gör vi inte det, riskerar vi att få ett framtida landskap med betydligt lägre attraktivitet för boende, besökande, verksamheter och turism. Det får stora ekonomiska och sociala konsekvenser.

Per Blomberg, arkitekt SAR/MSA och naturvårdsbiolog