Så planeras staden i Japan

Intresset för både traditionell och modern japansk arkitektur, inredningsarkitektur och trädgårdsarkitektur är stor i västvärlden. Men intresset för japansk stadsplanering är inte lika stort och många uppfattar de japanska städerna som kaosartade. Jag ska försöka ge lite större förståelse för den japanska stadsplaneringen utifrån mina erfarenheter. 

Det första intrycket av japanska städer är att de består av tätt placerade moderna byggnader i stål och betong, liksom i flertalet storstäder värden runt. Den stora skillnaden i byggnadshöjder tillsammans med ett intensivt gatuliv och ett överflöd av skyltar och skärmar med rörliga bilder bidrar till det kaosartade intrycket. 

Men bakom de moderna fasaderna döljer sig en helt annorlunda stadsbyggnadskultur som bidrar till att besökare från väst ofta nedvärderar vad de ser.

Mycket av den historiska stadsplaneringen i Japan har inspirerats av Kina med rutnätsplaner där tempel och kejserliga palats har sina speciella placeringar utifrån väderstreck och religiösa föreställningar. Buddhismens intåg från Kina på 500-talet fick stor betydelse men samtidigt har Japan hela tiden behållit sin traditionella naturreligion shintoism. 

Det isolerade läget på ett antal öar har bidragit till att influenser utifrån oftast tolkats och omvandlats till något unikt japanskt. De kinesiska skrivtecknen har också påverkat rumslig uppfattning då tecknen omfattar hela ord och kan stå självständigt samt läsas både uppifrån och ned samt från höger till vänster. 

Detta blir uppenbart i östasiatisk reklam som upplevs som kaosartad för västerlänningar som intuitivt läser från övre vänstra hörnet till nedre högra.

Även om historiska rutnätsplaner har symmetrisk uppbyggnad är idealet genomgående i japansk arkitektur, trädgårdsarkitektur och inredning asymmetriskt. Ett tydligt exempel är Tokyos tolkning av Eiffeltornet i form av Tokyo Tower där placeringen helt saknar sin franska föregångares tydliga axlar. Här närmar man sig tornet på snirklande gator ända tills man står vid foten av tornet. 

Detsamma gäller trädgårdsarkitekturen med sina slingrande promenadstråk och naturanpassade rumslighet. Även byggnadsarkitekturen med sina asymmetriska planlösningar och fasadutformningar utgår från detta ideal.

I europeisk stadsutveckling har torget spelat en stor roll för stadens utformning. I Japan saknas historiska torg och motsvarande knutpunkter i staden skapades i mötet mellan båttransporter på kanaler och vattendrag samt gator och vägar. Därmed blev broar en typ av mötesplatser med intensifierad handel. 

Samtidigt utgjordes ofta de centrala delarna av de japanska städerna av slott, kringbyggda av administrativa byggnader samt samurajernas villor i stora muromgärdade trädgårdar. Detta skapade ett grönt och luftigt centrum där vi i europeiska städer förväntar oss ökad täthet och ett centralt torg. 

Japanska städer har ofta inget tydligt centrum utan flera spridda centrala noder och viktiga huvudgator in mot centrum.

I europeiska städer är gatan en samlande länk med gemensamt namn och numrering. I japanska städer är ofta kvarteret den samlande enheten och samma gata får därmed en lång rad benämningar beroende på vilken sida och var på gatan man befinner sig. Gatan blir därmed en avgränsning mellan olika stadsdelar och kvarter. 

Tokyo saknar huvudsakligen gatunamn utan varje kvarter har nummer som samlar fastigheternas nummer. Att hitta rätt adress kan därför vara problematiskt.

I västerländsk rumsuppfattning är väggen ett massivt och avskiljande element, medan den i japansk rumsuppfattning är flexibel och öppen genom olika former av skjutdörrar som ofta släpper igenom ljus. 

Inne och ute samspelar på ett sätt som varit mycket inspirerande för modern arkitektur. Även på traditionella affärsgator är avgränsningen mellan gatan och butiken diffus under dagtid men sluter sig nattetid. 

Den flexibla rumsligheten och undvikande av symmetri gör att tillbyggnader är enkla att tillföra. 

Japan är ett land med återkommande naturkatastrofer som jordbävningar, tsunamier, orkaner och, förr i tiden, en omfattande brandrisk. Det har gjort att byggnader inte har en så lång livslängd, något som förstärkts av religiösa föreställningar om rening, där tempel byggs upp på nytt vart tjugonde år. 

Dessa förutsättningar och en stark ekonomisk utveckling under 1900-talet har gjort att ett genomsnittligt hus i Tokyo endast stått i 30 år. Förr kunde träkonstruktioner återanvändas men i dag blir det nästan alltid högre hus i stål och betong som är svårare att återanvända. Men en stad i ständig förändring anpassar sig snabbt till nya behov och förutsättningar.

Även om det finns inslag av zoonering i planeringen efter amerikanska förebilder har Japan en förvånansvärt mångfunktionell stadsstruktur. En bidragande orsak är restriktioner för byggnaders skuggning som beror på bredden på gatan. 

Med en stor variation i gatubredder blir hushöjderna mycket varierade i samma stadsdel. I en rutnätsstad med stor variation på gatubredder får de breda huvudgatorna höga hus medan en smal sidogata kan ha envåningshus. Strukturen på stadsdelar påminner om Västra hamnen i Malmö, med höga hus i ytterkant mot genomfartsgator som sänker sig till småhusbebyggelse vid smågatorna i dess mitt. 

Det finns alltså många småhus mitt i storstäderna samtidigt som den täta storstaden bara ligger några kvarter bort. Det finns därför alltid gott om lugna gator där man kan gå och cykla och ett stort antal valmöjligheter i rutnätsstaden.

Tokyo är centrum i världens största stadsbildning med över 35 miljoner invånare i ett flertal städer och stadsdelar som vuxit samman. Den snabba ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden skapade mycket täta stadsstrukturer vid viktiga kollektivtrafiknoder i staden. 

Samtidigt var det svårt att få till effektiv bil- och tågtrafik i den redan täta staden. Nya motorvägar och pendeltågslinjer, samt snabbtåget Shinkansen, byggdes därför till stor del på pelare över redan befintlig trafikinfrastruktur. 

Parallellt med byggandet ovan jord växte ett stort tunnelbanesystem fram under mark. Kopplat till detta finns omfattande shoppinggågator under befintliga gator. 

Detta har medfört en upplevelse av tredimensionalitet när man rör sig i staden. I europeiska städer hittar vi det mesta i gatuplanet men i Tokyo måste man leta ett par våningar ned och ofta ett stort antal uppåt på samma adress. Upphöjda vägar och järnvägar samt gångstråk har minskat barriäreffekterna men också gett utrymme för byggnader under de upphöjda kommunikationsstråken.

Sammanfattningsvis tar det ett tag att lära känna de japanska städerna och förstå de bakomliggande kulturella förutsättningarna. Det blir också efterhand klart att stadsstrukturen ofta innebär en god nåbarhet där det mesta som behövs i form av handel och service finns inom gångavstånd. 

Man kan bo i småhus även i centrala lägen. Ett mycket effektivt kollektivtrafiksystem gör det lätt att ta sig mellan olika delar av städerna. 

Många av de nya stora stadsomvandlingsprojekten har som syfte att skapa grönstruktur och offentliga platser, som det är en stor brist på. Genom att bygga högt ges möjligheter att samtidigt skapa offentlig plats. 

Trots den stora tätheten upplevs inte de japanska storstäderna som otrygga och bullriga. En mycket låg kriminalitet och begränsad framkomlighet med bilar bidrar till detta. Finurliga lösningar som automatiska cykelgaragehissar under jord eller i form av parkeringshisstorn för bilar utnyttjar den begränsade ytan effektivt.

Ur miljö- och hållbarhetsperspektiv finns det mycket att ifrågasätta kring Japans materialanvändning för höghus, erosionsskydd och trafikinfrastruktur. Samtidigt finns här en täthet som möjliggör effektiv användning av resurser och energi och en stadsstruktur som bidrar till hög nåbarhet. 

De unika förutsättningarna ger spännande lösningar som är innovativa och annorlunda vilket kan vara inspirerande även för svensk stadsplanering.

Per Blomberg