Sätt stopp för bilismens ytkrav

Jag valde redan för 23 år sedan att inte ha någon egen bil. Då främst av miljöskäl, men i dag är det framför allt av utrymmes- och resurshushållningsskäl. Genom att hyra kan jag få del av tjänsten bilresa några gånger per år. Oftast klarar dock jag och min familj oss utmärkt med buss, tåg, cykel och till fots. Beslutet har dessutom bidragit till ökad motion och ett hälsosammare liv, utan att bekvämligheten har fått stå tillbaka särskilt mycket.

Den privatägda bilen står still mer än 95 procent av tiden och kräver mer mark för parkering än våra totala bostadsytor – ytterligare mark går åt för alla gator och vägar som krävs för framkomligheten. Bilens omfattande ytor är en stor utmaning i stadsplaneringen. Den försvårar strävan efter stadsliv och hälsosamma miljöer på grund av föroreningar, buller och barriäreffekter.

Buller bidrar dessutom till att stadsmiljön glesas ut genom buffertzoner mellan vägar och bebyggelse. Säkerhetsaspekter gör att trafikmiljön utformas storskaligt för att upplevas i 50 kilometer i timmen och däröver.

På global skala är resursbehoven för privatbilismen en enorm utmaning. Om det bara hade handlat om fem miljoner bilar i Sverige hade resurserna och möjligheten att ta hand om utsläppen räckt till.

Men att fem miljarder bilar skulle tillverkas och rulla på världens allt fler vägar är en omöjlighet. Detta oberoende av vilka drivmedel som framtiden erbjuder. Dessutom finns en märklig strävan i vårt land efter allt större bilar som kräver än mer resurser för att tillverkas och framföras.

Att all stadsplanering har utgått från bilismen de senaste 70 åren har inte underlättat andra val av mobilitet. Glesa villasamhällen, externhandel och regional arbetspendling gör det mycket svårt att klara sig utan bilen. Trots andra ambitioner fortsätter dagens stadsplanering ofta på etablerad struktur som gynnar bilismen. Marknadens allt större inflytande över utvecklingen bidrar till att allmänna intressen får mindre utrymme i avvägningar.

När jag står på ödsliga busshållplatser noterar jag att det är sällsynt att jag får sällskap av andra män i åldern 30–70 år. Statistiken stöder också iakttagelsen att det framför allt är män som kör privatbilarna. Det är dessutom en ganska liten andel män som står för huvuddelen av bilresorna.

För dessa är bilberoende män är elbilen ett steg i rätt riktning när det gäller utsläppen, men om idealet hade ändrats till mindre modeller hade både resursåtgång och utrymmeskrav minskat drastiskt.

En ganska stor del av befolkningen, dit jag själv räknar mig, har redan en hållbar mobilitet som stödjer en hälsosam livsstil och ett attraktivt stadsliv. Det är den övriga delen som står i fokus för omställningen och där är gruppen med hållbar mobilitet ett föredöme som visar att det går.

Vi måste ifrågasätta bilen som norm i samhället. Trots elektrifiering och självkörande teknik måste antalet fordon minska betydligt – för att nå hållbarhet och ge utrymme för andra människor på planeten att få tillgång till hög livskvalitet.

Biltrafiken måste minska i alla kommunala, regionala och nationella strategiska planer. Alla investeringar i ny infrastruktur bör gå till kollektivtrafik och till cykel- och gångmiljöer. Genom delningstjänster finns fortfarande möjlighet att ha tillgång till bilen vid de få tillfällen då det är absolut nödvändigt eller då samhällsstrukturen inte ger några andra val.

Arkitekten har en viktig roll för omställningen till en fossilfri fordonsflotta tillgänglig genom delning, både som fysisk planerare och gestaltande arkitekt. Stadsplaneringen måste ge mer plats åt gående, cyklande, kollektivtrafik och grönska på bekostnad av privatbilismens ytkrav.

Per Blomberg