Särbehandling och diskriminering på grund av könstillhörighet

Diskriminering är en kränkning av den grundläggande rätten till likabehandling och orsakar lidande och ohälsa för de som utsätts. Det skapar otrygga arbetsplatser och hämmar individers och organisationers utveckling.

Sveriges Arkitekter jobbar för goda arbetsvillkor och arbetsmiljöer för våra medlemmar. Vi vill att alla arkitekter ska komma till sin rätt och kunna verka på likvärdiga villkor och med lika möjligheter – oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Det är inte bara en avgörande fråga för våra medlemmar. Det angår oss alla, eftersom en arkitektkår som präglas av mångfald, jämlikhet och jämställdhet har bäst förutsättningar att hantera samhällets kontinuerliga utmaningar och förändringar.

Som ett led i vårt arbete för mångfald, jämlikhet och jämställdhet ville vi ta reda på i vilken utsträckning våra medlemmar utsätts för diskriminering och kränkande särbehandling. Vi har därför genomfört en undersökning bland yrkesverksamma medlemmar i syfte att undersöka förekomsten av diskriminering i yrkeslivet. Denna delrapport avser upplevd diskriminering på grund av könstillhörighet.

Orättvis behandling är inte alltid diskriminering i lagens mening – men det kan vara det. Det finns ett antal kriterier, som alla behöver vara uppfyllda, för att ett agerande ska räknas som diskriminering i arbetslivet. Till en början behöver det handla om en fysisk person som blivit missgynnad eller kränkt. I regel ska det också finnas ett samband med en diskrimineringsgrund. Det behöver dessutom handla om att diskrimineringen sker på ett sådant sätt som räknas som en av de former av diskriminering som beskrivs i lagen, och missgynnandet eller kränkningen behöver ha ett samband med arbetet.

Skyddet mot diskriminering i arbetslivet gäller fler än den som redan är anställd. Även den som söker ett arbete, är praktikant eller är inlånad eller inhyrd hos arbetsgivaren skyddas av lagen.

Könsdiskriminering är den vanligast förekommande upplevda diskrimineringsgrunden i undersökningen. 59 procent anger att de har upplevt negativ särbehandling utifrån kön.

Nästan 24 procent av de svarande upplever att de blivit diskriminerade på något sätt. Av dessa uppger 27 procent av kvinnorna och 16 procent av männen att de har blivit diskriminerade. (Färre än tio svarande finns i gruppen icke-binära, och ännu färre i osäkra eller vill ej svara. Därför redovisar vi inte dessa särskilt.)

Trots att arkitektkåren i dag består av en majoritet kvinnor, både bland yrkesverksamma och studerande, är kön alltså fortfarande den vanligast förekommande grunden för upplevd diskriminering. Det pekar på att problemen med diskriminering inte försvinner av sig själva enbart genom att numerären kvinnor ökar. Därför krävs aktiva insatser från i första hand arbetsgivarna i branschen.

Vanligast i gruppen är ”psykisk kränkning”, vilket drygt hälften av de svarande uppgivit. Därefter följer ”arbetsuppgifter” och på tredje plats kommer ”ekonomiskt”.

Könsdiskriminering skiljer sig från diskrimineringsgrunderna ålder och etnicitet, där ”karriärmöjligheter” är den vanligaste effekten av den upplevda diskrimineringen. Av fritextsvaren framgår att upplevelsen bland annat handlar om att medlemmen inte blivit lyssnad på, fått kommentarer om klädsel eller utseende, eller att bli tillfrågad på grund av kön snarare än kompetens. Där finns också flera kopplingar till graviditet och föräldraledighet.

De som svarat ”annan kränkande särbehandling” eller ”trakasserier” har i fritextsvaren kunnat formulera vad de utsatts för. Några exempel:

En särskild form av könsdiskriminering drabbar gravida kvinnor genom att de sorteras bort i rekryteringsprocesser och att deras tim- eller provanställningar avslutas. Enligt vår erfarenhet från medlemsrådgivningen är det även relativt vanligt att medlemmar upplever en sämre löneutveckling när de ska eller har varit föräldralediga. Det drabbar kvinnor i högre utsträckning då de tar ut större delen av föräldraledigheten.

Nära hälften, 45 procent, har svarat att diskrimineringen fått ekonomiska konsekvenser. Vi har därför gått igenom vår senaste lönestatistik för att översiktligt undersöka om det går att utläsa några osakliga skillnader mellan kvinnor och män vad gäller lön.

Utgår vi bara från befattning finns vissa skillnader. Eftersom kåren har en övervikt av män bland de äldre medlemmarna så verkar det dock framför allt bero på att männen i snitt har längre erfarenhet än kvinnorna och därför tjänar mer.

Vid en jämförelse av män och kvinnor med samma examensår noterar vi en skillnad i chefslöner där männen tjänar mer. Vi behöver utreda det noggrannare.

38 procent uppger att utsattheten pågår löpande och 62 procent att de utsatts vid enstaka tillfällen. Merparten av den upplevda diskrimineringen sker på arbetsplatsen (88 procent), men även hos kund/beställare (24 procent) och i annan arbetsrelaterad miljö (14 procent).

Det är vanligast att kvinnor i åldern 35–44 år har upplevt diskriminering, följt av kvinnor i åldern 45–54 år.

Endast 58 procent har påtalat problemet för en person i ledande ställning. Hela 72 procent svarar att tillräckliga åtgärder inte vidtagits.

Uppdelat per sektor svarar så många som nio av tio inom statlig och privat sektor att arbetsgivaren inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Två tredjedelar inom kommun och privat (som konsult) anger att arbetsgivaren inte har vidtagit tillräckliga åtgärder.

I enkäten frågade vi om könsidentitet och 69 procent av de svarande i enkäten uppger att deras könsidentitet är kvinna och 30 procent är man. Knappt en halv procent anger ickebinär. Det kan jämföras med den juridiska könsfördelningen bland våra yrkesverksamma medlemmar där 65 procent är kvinnor och 35 procent är män.

Resultatet av undersökningen är alarmerande och Sveriges Arkitekter tar frågan på stort allvar. Vi uppmanar alla arbetsgivare i branschen att ta sitt ansvar. Vi arbetar själva med frågan i de sammanhang där vi har rådighet och möjlighet att påverka.

Enligt förbundets principprogram ska förbundet motverka diskriminering och arbeta för jämställdhet och integration i medlemmarnas utbildningar och yrkesliv. Förbundet arbetar också utifrån sin policy om inkludering och likabehandling som har tagits fram av det tidigare rådet Arkitekt(hen) med uppdrag från förbundsstyrelsen.

Sveriges Arkitekter arbetar för goda arbetsvillkor och arbetsmiljöer för våra medlemmar. Vi vill att alla arkitekter ska komma till sin rätt och kunna verka på likvärdiga villkor och med lika möjligheter, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsvariation, sexuell läggning eller ålder.