(Arbets-)livet efter krisen

Vi är inne i den största krisen för arkitektkåren sedan 1990-talet. Men jag hoppas inte att vi går tillbaka till livet före krisen.

Förbundets medlemsundersökning från 2022 visade att den främsta anledningen till att man inte trivdes på jobbet var stress och för hög arbetsbelastning. Det har varit den största ohälsofrågan i arkitektkåren under den långa högkonjunkturen.

Även om hundratals arkitekter har blivit arbetslösa hoppas jag på en förändring framåt, inte en återgång. Jag vill se en sundare arbetsmiljö, intressantare arbetsuppgifter och en hållbar arkitektur. Och förstås en låg arbetslöshet.

Nyligen hade förbundet en extrastämma för att höja medlemsavgiften, som en konsekvens av lågkonjunkturen. Men vi hade också en dialog med stämmoombuden om framtidsutsikterna för arkitekterna. En snabb mentimeter visade att en majoritet av ombuden hade en optimistisk syn på framtiden för arkitekterna, även på fem års sikt. Nästan alla trodde också att arkitektrollen kommer att förändras, främst genom breddade roller och som en konsekvens av AI och hållbarhetsfrågorna. Fler frågor och svar på menti visade att stämmoombuden ser Sveriges Arkitekters roll i förändringen som att vägleda, utbilda och påverka makthavare. Lokalföreningarnas roll som att skapa plats för möten för nätverkande, föreläsningar och debatt. Och det personliga ansvaret att vara aktiv och öppen för det nya, att engagera sig i det och stötta kollegor.

Det kan verka magstarkt att bli hoppfull av en extrastämma som handlar om att höja avgifterna mitt i en kris. Men i allvaret finns det gott om hopp för framtiden – till och med en mer hållbar framtid. Resiliensen som arkitektutbildningen för med sig (det är ändå en yrkesroll som funnits i
tusentals år) ger hopp om att denna kris också kan ha något gott med sig.

För jag är helt säker på att arkitektkompetensen behövs mer framöver, inte mindre. Rollen behöver bara kalibreras en aning.