Så blir vi starkare tillsammans
Krönika i tidningen Arkitekten nummer 5–2024 av Emina Kovacic.
Ibland får jag frågan hur det kan komma sig att vi är både fack- och intresseorganisation. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå hur de frågorna hänger samman. Varför har vi valt att ha dem under samma tak? Hur kan vi representera både medarbetare och chefer, egenföretagare, statligt och kommunalt anställda, studenter och pensionärer? Svaret är att vi inte är varandras motpoler. Vi arbetar snarare tillsammans utifrån våra respektive positioner för att skapa bättre villkor för arkitekten och arkitekturen. Allt hänger samman.
Vi behöver uppmärksamma arbetsplatser där timpriser rasat för att fler kontor tävlat om färre antal uppdrag eller där arkitekturpraktikanter inte längre fått plats på grund av försämrad ekonomi.
Ett av de mest ambitiösa sommarprat jag har hört i sommar var med byggnadsarbetaren Kim Söderström. Han belyste på ett bra sätt vad de gradvis försämrade villkoren på byggarbetsplatserna betytt för de långsiktiga resultaten på byggen runtom i landet. Det är något som även andra branscher bör reflektera över.
Även om vår bransch inte lider av underentreprenörskedjor och försämrad säkerhet kan vi inte ta våra villkor för givet. I kölvattnet av denna lågkonjunktur och inför, förhoppningsvis en snar återgång till ”det normala”, måste vi därför vara extra observanta på vad som händer på våra arbetsplatser. Vi behöver ha ögonen på kontor där kollegor blivit uppsagda eller tvingats gå ner på deltid. Vi behöver uppmärksamma arbetsplatser där timpriser rasat för att fler kontor tävlat om färre antal uppdrag eller där arkitekturpraktikanter inte längre fått plats på grund av försämrad ekonomi.
Det tar lång tid att bygga upp en väl fungerande verksamhet som kännetecknas av stolthet som vilar på kvalitet, sund konkurrens, mångfald, bred kompetens och schyssta arbetsförhållanden. Jag hoppas därför att vi alla reflekterar över vad lågkonjunkturen inneburit för just vår arbetsmiljö, våra resultat, vår etik och värdegrund, vår självkänsla som arkitekt och som kår. Vi måste säkerställa att det som utgör arbetsplatsens uppskattade DNA finns kvar både som arbetsmiljö och som den arkitektoniska ambition vi eftersträvar. Det är först då vi vet att vi har klarat av lågkonjunkturen!
