Takkupors utformning

I en kommun finns en detaljplan från 1978. Av planens bestämmelser framgår att fastigheterna får bebyggas med bostadshus med en våning med en största byggnadshöjd om fyra meter.

Ett nytt enbostadshus skulle uppföras. En takkupa i ena takfallet föreslogs vara 5,8 meter bred och den skulle uppta cirka 28 procent av takfallets längd mätt vid takfoten. Takkupan var utformad med ett flackt tak, placerad med ett avstånd från taknocken och marginellt indragen i förhållande till fasadlivet.

Mark- och miljööverdomstolen bedömde att takkupan hade en sådan storlek och utformning att den skulle komma att påverka upplevelsen av byggnadens höjd. Domstolen uttalade också att takkupans material, som bortsett från glaspartierna skulle utföras i material som liknar takfallet i övrigt, i viss mån skulle påverka det visuella intrycket, men inte lett till att domstolen gjorde någon annan bedömning än att takkupan skulle ingå i beräkningen av byggnadens höjd.

När takkupan ingick i beräkningen av byggnadshöjden överskreds detaljplanens bestämmelse om högsta tillåtna byggnadshöjd med mer än två meter. Det innebar också att byggnaden skulle räknas som ett tvåvåningshus, och det stred mot detaljplanens bestämmelse om envåningshus. Ingen av de två avvikelserna från detaljplanen kunde domstolen bedöma som en liten avvikelse, och domstolen upphävde därför kommunens beslut att ge bygglov för det nya enbostadshuset.