Agera! – en handlingsplan för kulturmiljöarbete

Onsdagen den 19 april presenterade kulturmiljörådet handlingsplanen på ett halvdagsseminarium. Studenter från de fyra olika professionerna berättade om sina exjobb, samtliga inom kulturmiljöfältet. Därefter följde ett panelsamtal om hur arkitekturen förändras när den har den befintliga miljön som utgångspunkt.

Handlingsplanen består av fem punkter för Sveriges Arkitekters arbete med kulturmiljö. Därefter följer en bakgrund som analyserar arkitektens roll när arkitektur handlar om att förvalta det redan byggda. Inledningsvis berättar förbundsordförande Emina Kovacic om styrelsens uppdrag till rådet

En omställning från nybyggnad och rivning till tillvaratagande av befintliga resurser är sannolikt den största förändringen av arkitektens yrkesroll sedan 1930. 1900-talets samhällsbyggande bör rimligen gå över i en mer förvaltande fas.

Vår förmåga att skapa, förädla och förnya arkitektur i befintlig miljö avgör vår framtida arbetsmarknad samt påverkar utbildningar och branschutveckling i allt från process och regelverk till synen på vad kvalificerad arkitektur kan vara. Det berör Sveriges Arkitekters samtliga inriktningar: arkitektur, inredning, landskap och planering.

Sveriges Arkitekter har identifierat kulturmiljön som en av de övergripande strategiska frågorna för både arkitektens position i branschen och för omställningen till ett hållbart samhällsbyggande. Rådet för kulturmiljö har haft i uppdrag att ta fram en handlingsplan för att frågorna ska få största möjliga genomslagskraft inom förbundet.

I arbetet har ingått kontakt mellan Kulturmiljörådet och Sveriges Arkitekters akademier. I och med att planen antas lämnas stafettpinnen över till styrelse, kansli och alla förtroendevalda som är verksamma inom Sveriges Arkitekter. Min förhoppning är att ett gemensamt arbete ska komma hela kåren till godo – våra medlemmar är de egentliga mottagarna.

Emina Kovacic
Styrelseordförande Sveriges Arkitekter
Mars 2023

– en handlingsplan i fem punkter för Sveriges Arkitekters arbete med kulturmiljö

Arbete med kulturmiljö sträcker sig från fastighetsekonomiska frågor, över klimat- och miljöpåverkan, till teknikutveckling och de förutsättningar den ger för vår upplevelse och förståelse av omvärlden. Den inkluderar såväl vardagens miljöer som de byggnader, fornminnen, stadsstrukturer och landskap vi har tillmätt en extra betydelse.

Den existerande, fysiska miljön skapar ständigt nya förutsättningar för arkitekturen.

Arkitektens förmåga att läsa av platsen och bibehålla eller skapa arkitektur i det befintliga beståndet är central. Efter de senaste 100 årens nybyggnadsfokus är vi som kår illa rustade att precisera arkitektens bidrag och faktiska kompetens inom området. Processer, lagkrav och arkitekturideal har till stor del kopplats till nybyggnad. I en tid med större fokus på förvaltning blir det en ödesfråga för kåren att fylla kunskapsluckor i utbildning och utvidga yrkespraktiken med nya kompetenser. Att bibehålla eller omskapa arkitektur är en komplex uppgift som ställer andra krav än det vita papprets ideologi. Låt oss börja gräva där vi står och gripa oss an nya åtaganden med öppenhet och handlingskraft.

Arbetet med kulturmiljö har egna utmaningar för arkitekterna. För att skapa god arkitektur i den befintliga miljön behöver kåren även där adressera frågor som klimatanpassning, energiförbrukning, hantering av nya användarkrav, förutsättningar för biologisk mångfald, olika former av tillgänglighet och sanering av miljöskadliga ämnen i byggnader och mark. Traditionella material och metoder ska kopplas till kontemporär forskning och yrkespraktik.

Kulturmiljörådet vill lyfta fram behovet av ett konstruktivt samarbete med byggherrar, andra konsultslag, entreprenörer, högskolor samt en stabil och förutsägbar myndighetsbedömning. Arkitekters verksamhet inom områden som beslutsfattare, specialister, forskare, lärare, skribenter, beställare, kritiker et cetera behöver självfallet inkluderas i arbetet. Målet är att det redan byggda ska nå sin fulla potential och att fokus flyttas från ett ensidigt nybyggnadsbehov. Vi ska som yrkeskår kunna erbjuda en ur alla aspekter relevant och samtida arkitektur. Det är lika mycket en bevarande- som en utvecklingsfråga.

Det fordrar kompetens och skicklighet att ta ansvar för att vidmakthålla eller skapa kvalitativ arkitektur i kulturmiljön. Det betyder att vi måste kunna värdera vad som definierar kulturmiljön, avväga den, hantera den och samtala om den för att kunna befinna oss i arkitekturens framkant. Att behärska de processer det förutsätter är en grund för vår förmåga som yrkesutövare. Det är en stor förändring – ett återtagande av kompetens och initiativ men också innovation av nya arbetssätt eller verksamhetsområden.

Utvecklingen inom kåren bör ledas av Sveriges Arkitekter, vilket kommer att kräva organisationens fulla engagemang: Agera!

Kulturmiljön omfattar allt människan har påverkat eller skapat i samhällsbyggandet. I en kulturhistorisk värdering definieras det som pekas ut som extra betydelsebärande eller kvalitativt. Ett kulturvärde kan bestå av fler värden än av det centrala för upplevelsen av arkitekturen som sådan: allt från handens arbete till spår av olika historiska epoker eller händelser.

Att kunna bevara och utveckla det människan har skapat i den fysiska miljön på ett konstruktivt sätt är en förutsättning för livskvalitet samt friska boende- och arbetsmiljöer, lika mycket som en möjlighet att verka för ett klimat i balans.

Arkitekturen representerar den förändring som sker genom medvetna ingrepp i kulturmiljön. Den är en rörelse, liten eller stor, från ett tillstånd till ett annat.

I yrkespraktiken kan man särskilja två inriktningar: klassisk restaurering av utpekade miljöer av särskild kulturhistorisk betydelse, som till exempel byggnadsminnen eller natur- och kulturreservat, samt det bredare begreppet som omfattar all förändring av vår byggda miljö. Den generella kompetensen att värdera och arbeta med kulturmiljön bör ingå i en grundutbildning. För att hantera miljöer med särskilt utpekade värden krävs ytterligare kompetens eller erfarenhet.

Att arbeta som arkitekt har i alla tider innefattat att förhålla sig till det befintliga, kanske allra mest påtagligt inom planerings- och landskapsarkitektur. Under 1900-talet har dock tolkningen och hanteringen av det redan byggda kommit i skymundan av samhällets behov av att skapa stora volymer nybyggda miljöer, inte minst från 1950-talet och framåt. Fokus på det nya gör också att arkitekter mer sällan får möjlighet att arbeta över tid med att utveckla miljöer. Även i långsiktig planering, vid små men kontinuerliga åtgärder, skapas arkitektur.

En grundläggande ambition är att förändringarna syftar till ett förlänga en miljös livstid genom kontinuerlig förvaltning och förädling. Däremot ska man vara medveten om att material och lösningar till slut har en teknisk livslängd. Förutsättningarna för om livslängden är 50 eller 500 år ges ofta vid tillfället då miljön ursprungligen skapas. Kvaliteten måste sedan upprätthållas genom samtliga förändringscykler.

Genom att kliva in i skedena före och efter program- eller projekteringen breddar arkitekter sin kompetens och sitt ansvar. Det stärker arkitektens roll som rådgivare i en hållbar utveckling av kulturmiljön gentemot såväl beställare, myndigheter som samhället i stort.

Aktiviteterna i figuren ovan kan självklart kompletteras och bli fler men också breddas med andra inriktningar på arkitektrollen – de som till exempel går mot forskning, innovation och experiment. Avsikten är snarast att visa på hur rollen kan utökas och skedena där en arkitekt kan vara verksam i att skapa långsiktig kvalitet kan förlängas. Oavsett vilken aktivitet som berörs är målet att skapa bra arkitektur med den befintliga kulturmiljön och dess värden som grund.

Handlingsplanens punkter ska förvaltas av Sveriges Arkitekters förtroendevalda och kansli, för ett framgångsrikt arbete med kulturmiljöfrågorna. Även enskilda arkitekter, företag och nätverk behöver agera för att kåren ska vara relevant när arkitekturen har den befintliga miljön som utgångspunkt. Kulturmiljörådet har därför tagit fram förslag på förändringsåtgärder för varje yrkesgrupp.

Nyproduktion är i dag Sveriges Arkitekters medlemmars största arbetsområde, men samtidigt en resurs- och energikrävande sektor som bidrar till klimatkrisen. Kraven på klimatomställning och det faktum att obebyggd mark är en begränsad resurs behöver leda till en förflyttning av de huvudsakliga arkitektuppgifterna: Arbetsfältet utvidgas vidare ut i det befintliga fastighetsbeståndet.

Genom att värna och vidareutveckla befintliga kulturmiljöer bidrar arkitekten till hållbara lösningar som ger ett ökat värde till dagens och morgondagens samhälle. Yrkesrollen den förvaltande arkitekten behöver nya metoder, modeller och kunskap för att bli verklighet.

Analys/Beskrivning: För att kunna bedöma och hantera värden i befintliga miljöer och byggnader måste arkitekter kunna använda metoder för att analysera och beskriva kulturmiljö och de långsiktiga värden som finns i den.

Rådgivning: Arkitekter behöver kunna ge kvalificerade råd kring hur befintliga miljöer och byggnader ska vårdas och förvaltas och hur de kan vidareutvecklas för att generera värde för samhället. Samtidigt ska fastighetsägarnas intressen tas tillvara.

Ekonomisk värdering: För att kunna fatta beslut om att vidareutveckla en fastighet krävs ekonomiska underlag, avseende såväl befintliga värden som kostnader för vidareutvecklingen i sig och de som därefter uppstår under byggnadens livstid. Dessa kalkyler måste ha samma kvalitet som de som tas fram vid nyproduktion. Akademin kan verka för att utveckla värderingsmodeller som tar hänsyn till det förändrade underhållsbehovet i vidareutvecklade fastigheter, samt för att mäta långsiktiga värden i fastigheter som ingår i en kulturmiljö.

Prioriteringar och avvägningar: Valet mellan värden som ska bevaras och sådana som kan förändras inom ramen för en vidareutveckling innebär ofta tuffa prioriteringar. Solida värderingar och analyser är avgörande för att kunna prioritera.

Projekteringsmetoden: För att transformation av det befintliga beståndet ska kunna bli en självklarare del av arkitekters arbete måste projekteringsmetoden anpassas för att ta hand om de praktiska aspekterna som uppstår. Här kan kåren bistå med metodutveckling.

Restaureringskonstens utvidgade område: Arkitekter bör omdefiniera och fokusera sitt arbetsfält till hur resurser hålls kvar i det ekonomiska systemet så länge som möjligt. För att förlänga en byggnads livscykel behöver arkitekter aktivt delta i alla moment. Detta arbete har tidigare definierats av restaureringsarkitekternas kärnuppgifter inom kulturhistoriska värdefulla byggnader, men nu behöver kompetensen och arbetsuppgifterna omfatta yngre byggnader.

Verksamhetsområdet för inredningsarkitekter går mot att i än högre grad hantera det befintliga och att använda det som redan är tillverkat och har förbrukat resurser. Inredningsarkitektens yrkesroll förändras till att bli mer av en expert på att lotsa beställaren i återbruk och kulturmiljövärden. En interiör är, genom sin nära koppling till sin verksamhet, generellt sett starkt utsatt för förändring.

Inredningsarkitektens förändrade roll kräver ökade kunskaper om hur befintliga material och inredningar tas om hand, men också ett stärkt regelverk som skyddar interiörer.

Innan – ge kunskap om befintlig inredning och kulturvärden i utbildningen: Frågorna om hållbarhet, kulturmiljö och kulturvärden ska konfronteras redan i inredningsarkitektens grundutbildning. Här övar sig studenterna i att utveckla sitt förhållningssätt till befintliga interiörer och dess värden, och får kunskap i hur man vårdar, underhåller, använder och utvecklar dessa.

Inom – ge inredningsarkitektur högre status i projekten: Inredningsarkitekturen behöver finnas med i målbeskrivningar, gestaltningsmanualer samt i vård- och skötselprogram för projektet. Dessutom behöver upphandlingsformerna användas och utvecklas, så att inredningsarkitekten kan komma in i projektet så tidigt som möjligt.

Över – stärk regelverket för skydd av interiörer: De kulturhistoriska klassificeringarna behöver fokusera på inredning i högre grad. Akademin för inredningsarkitektur kan verka för att inredningar värderas såväl enskilt som utifrån relationen till byggnaderna de befinner sig i, och tar större plats i bevarandeprogram, inventeringar och planbestämmelser. Våra lagar och regelverk bör tillämpas och kompletteras, så att möbler samt lös och fast inredning av hög kvalitet kan skyddas bättre.

Utanför – öka lokal produktion av material och råvaror: Verka för att använda nya, och återbruka befintliga, lokala resurser. Det minskar sårbarheten för materialslag som i dag till stor del importeras, samtidigt som transportkedjor förkortas och regionala hantverkstraditioner stärks. Dessutom ökar möjligheten att få fram reservdelar för framtida lagningar och kompletteringar.

Runtomkring – öka möjligheterna att återbruka inredning: Certifieringarna för återbrukad inredning behöver förfinas, upphandlingsformerna med cirkulära affärsmodeller utvecklas och garanti- och avskrivningstider bättre anpassas till återbruk. För att spara resurser och låta värden fortleva måste möbler och inredning användas så länge det går, och därefter återanvändas i andra interiörer i största möjliga mån.

Landskapet vittnar om samspelet mellan naturliga processer och mänsklig påverkan och är en del av vårt gemensamma kulturarv. Det är i ständig förändring, både över året och i ett längre tidsperspektiv. Förståelsen för landskapets särart och hur det utvecklas över tid behöver öka genom hela plan- och byggprocessen.

Tidiga kulturmiljöanalyser för att beskriva landskapets värden har därför stor betydelse. De ger ett stöd i fortsatta prioriteringar och bidrar till att bevara värdefulla miljöer.

Platsen: Kunskap om landskapets kulturhistoriska värden ska genomsyra hela plan- och byggprocessen. I tidiga skeden ska landskapsarkitekter medverka i att kartlägga, analysera och värdera landskapet. Därifrån kan man prioritera om, var, hur och med vilka material det är lämpligt att bygga. Akademin ska verka för en metodutveckling för hur kommunerna gör en första bedömning av landskapets kulturhistoriska värden och definierar möjligheter att bevara och återbruka.

Tiden: Till skillnad från byggda verk förändras landskapet över tid. Detta har att göra med vegetationens ständiga utveckling men också med förändringar i landskapets användning. Förmågan att balansera landskapets naturliga förlopp med människans avtryck kännetecknar kvalificerad landskapsvård. För att gestaltningen ska vara läsbar krävs kontinuerlig, kvalificerad och hantverksmässig skötsel av parker. Det är likaså betydelsefullt att särskilt värdefull och ålderdomlig vegetation skyddas. Akademin ska verka för att höja kompetensen avseende drift och underhåll, så att landskap, parker och trädgårdar bevaras och utvecklas och med hänsyn till deras kulturhistoriska värden.

Yrkesetiken: När en plats utvecklas måste det ske med respekt för verkets egenart och för landskapsarkitektens upphovsrätt. Vi behöver därför alltid göra utredningar om platsens historia och utforma tillägg med hänsyn till dess nuvarande gestaltning och arkitektoniska idé. Arbete med kulturmiljöer och yrkesetik förutsätter varandra. Akademin strävar efter att yrkesetiska avvägningar ingår i utbildningar till landskapsarkitekt samt landskaps- och trädgårdsingenjör.

Fysiska miljöer har samlat erfarenheter, minnen och berättelser som skapar förståelse för vår livsmiljö och bidrar till samhällsutvecklingen. I princip alla planeringsprojekt förutsätter omvandling av platser, bebyggelse och gestaltade miljöer med lång brukskontinuitet.

För att kunna avläsa värden och integrera dem i en effektiviserad plan- och byggprocess behövs förståelse och sakkunskap inom kulturmiljö. Dess kunskapsområden erbjuder kunskaper, metoder och erfarenheter som stärker planeringsarkitekter både i enskilda projekt och i sin profession. Fysisk planering kräver ett medvetet och omhändertagande förhållningssätt till kulturmiljöns kulturvärden.

Medvetandegöra: Uppmärksamma kulturmiljön, både inom förbundet och mot omvärlden. Det kan ske genom att lyfta fram goda exempel och ge erkännande för väl utförda omvandlingsprojekt.

Bygga kunskap: Verka för att kunskapsområdet kulturmiljö ingår i grund- och masterutbildningar i fysisk planering. Säkerställ planeringsarkitekters behov av vidareutbildning i kulturmiljö och kulturvård, via förbundets egna kurser eller externa samarbeten.

Samarbete: Etablera branschsamverkan med andra yrkeskårer inom kulturmiljöfältet för samarbeten, erfarenhets- och kunskapsutbyte. För samhällsplaneringens komplexa utmaningar och uppgifter behövs olika roller med olika grad av specialisering. Mötet och kunskapsutbytet mellan skilda kunskapsområden och professioner är ofta nödvändigt för att lösa uppgifterna.

Rådet utsågs av förbundsstyrelsen 2021 och har varit verksamt till 2023. Det har bestått av följande medlemmar:

Torun Hammar, arkitekt SAR/MSA, ordförande

Alexandru Babos, arkitekt A MSA

Ethem Erdogan, arkitekt SAR/MSA

Nico van Gelderen, landskapsarkitekt BNT/L MSA

Karl Johan Kember, arkitekt SAR/MSA och och antikvariskt sakkunnig KUL

Tove Källander, studentrepresentant, Chalmers

Malin Myrin, fil dr, konservator och byggnadsantikvarie

Anna Reuter Metelius, bebyggelseantikvarie och antikvariskt sakkunnig KUL

Cecilia Sagrén, arkitekt SIR/MSA

Helena Thomann, arkitekt SAR/MSA

Sekreterare: Elisabet Näslund, Sveriges Arkitekter